ögonblick jag bevarat

Dolomiterna

Bussresa? Jag? Det är väl bara pensionärer som åker bussresa!! Invändningarna var många, främst åldersanknutna. Tills jag kom på att … det är ett tusan så bekvämt sätt att resa. En sätter sej på bussen i Ulricehamn och sen är det bara att följa med. Så jag bestämde mej för att testa Vandringsresa i Dolomiterna. Och det är inget jag ångrar. Med Morgan som vant rattade bussen, och Joakim som guidade oss genom landskapet blev det en mycket lyckad resa.

Efter två dagars bussresa kom vi fram till Kiens och Hotel Pustertal, som skulle bli vår utgångspunkt för de närmaste dagarna. Dolomiterna är den del av Alperna där Österrike, Schweiz och Italien möts. Innsbruck, Cortina och Madonna di Campiglio är några skidorter som en känner igen.

Men nu var det vandring som gällde. Och fotograferande för min del. Det blev en hel del av båda inslagen. Dagligen vandrade vi mellan 10 och 15, klockan 10 och klockan 15 alltså. Hur långt gick vi??? Tja inte vet jag, första dagen blev det 17 km, var det någon som mätte upp. Nu var det inte tävling i hur långt vi skulle gå, utan det handlar om upplevelsen. Vi överträffade oss själva hela tiden. Själv är jag övertygad om att vi bara gick uppför, men jag hörde av andra deltagare att det faktiskt fanns en del sluttningar nerför också. Hmmm trot!!

Fantastiska vyer mötte oss hela tiden. Att Dolomiterna är en del av Alperna gick inte att ta miste på, speciellt när vi kom till Drei Zinnen. Vägen dit var slingrig och ganska brant på sina ställen. Hörde att en av delsträckorna i Giro d’Italia körs på den vägen … Men vi åkte buss ända upp.

Första dagens vandring var ”lätt”! Bussen parkerade i en by, så vi började med att gå genom byn i 1 km, med en stigning på 200 höjdmeter. Sen fortsatte vandringen i en dal där jag kom att tänka på barndomens ”Heidi”, eller varför inte Sound of Music.

IMG_2524 IMG_2511 IMG_2502 IMG_2493 IMG_2489 IMG_2475 IMG_2464

 

Dag två regnade det mest hela tiden. Vi åkte till en liten sjö som heter Pragser Wildsee, som låg i ett väldigt populärt friluftsområde. Där var massor med bilar, husbilar och vandrare. Så turen runt sjön trängdes vi med andra som antingen ville gå snabbare eller långsammare, eller också var på väg åt ”fel” håll. Det var inte så mycket läge för foto den dagen.

IMG_2527

 

Till Kronplatz tog vi kabinbanan upp till toppen. Det var inte svårt att se att det var skidåkning som gällde, inte nu förstås men vintertid. Liftar, afterski och annat skvallrade om detta. Men det var helt ok att vandra där också. Och cykla. Snacka om mountinbiking!! Först slita uppför på låg växel, sen kasta sej utför med livet som insats (nej inte riktigt, men det såg lite farligt ut). Där kunde man också prova på skärmflygning. Jag var ganska sugen på det, men när jag gått runt vår runda var jag mer sugen på mat och nåt att dricka. Så det blev inget flyga av. Nästa gång, kanske …

IMG_2646 IMG_2635 IMG_2602 IMG_2599 IMG_2567 IMG_2542

 

Så var det då dags för huvudnumret, vandringen på Drei Zinnen. På parkeringen stod många bussar på rad, så det var inte svårt att förstå att det var frågan om folkvandring även här. Någon mötte någon som sa att det var busslaster med 800 vandrare som just kommit dit. Sen ändrades siffran till 400. Jag vet inte vad som var rätt, men jag vet att det var köbildning i början. Vandring var en stor fritidsaktivitet överhuvud taget i området. Och det var människor av alla slag som vandrade. Lilla familjen med minstingen i sulky, tonåringar som strövade fram med ansiktet nervänt i sina mobiler (nu är jag lite orättvis, även vuxna var aktiva med sina mobiler). Utrustningen var även den olika, somliga hade ordentliga vandringskängor och stavar, andra gick i tunna sandaler och allt däremellan.

Här var utsikten verkligen magnifik! Det är svårt att göra rättvisa på bild, men jag hoppas att en del av känslan går fram. Det var helt mäktigt.

IMG_2781 IMG_2751 IMG_2749 IMG_2734 IMG_2696 IMG_2687 IMG_2669 IMG_2662 IMG_2652

 

Sista dagens vandring gick till Speikboden. Även denna plats är ett stort skidcentrum med många liftar, varav inte alla var igång sommartid, så klart! Men kabinbanan tog oss först från 1000 möh upp till 2000 möh. Sen var det eget arbete som gällde. Och den här vandringen var b a r a uppför!!! Vet inte hur många gånger jag sa till mej själv ”nu är du nästan uppe”. 500 höjdmeter, men på en väldigt kort sträcka blir jobbigt! Sista biten var det frågan om att klättra på bergskammen. Men jösses vad det var härligt när en väl var uppe!!

IMG_2854 IMG_2828 IMG_2823 IMG_2815 IMG_2813

 

En kväll erbjöds vi att titta på en bildvisning. ”En lokal fotograf som visar bilder från Dolomiterna”. Varför inte, vi tog oss till samlingssalen i byn och bildvisningen. Och vilka bilder sen!!! Fotografen heter Samuel Pradetto, helt sagolika bilder visade han!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *